iingemarsdotter: 02/08

2008-02-11

"En fundering, i eftertankens kranka blekhet, kring några av de avgrunder vi alla bär inom oss. Som till exempelförmågan att kunna hata den vi en gång älskat" Var det så här det skulle sluta, var det så här det skulle gå? Tänk att två människor som älskat kan bryta ner varandra så. Tänk att dom händer som har smekt mej kan riva upp så djupa sår. Tänk att dom läppar som har kysst mej kan attrackera mej så hårt. Hur kan jag själv bli så förbittrad, hur kan man säja allt jag sagt? Hur kan jag själv bli så förhärdad, hur kan man bli så jävla kall? Vad är det för en gräslig avgrund som plötsligt öppnas i min själ? Hur kan man tänka såna tankar om nån man en gång ville väl? Jag orkar inte gå igenom med vännerna vad som var fel. Jag orkar en gång inte se dom, det är fullt tillräckligt som det är! Tids nog så kommer dom att säja att livet måste ha sin gång. Att nya möjligheter väntar, att det är fel att se sej om. För min del går livet återvända på vilket jävla vis som helst! Men just nu måste jag bekänna: Det är mycket ensamt här ikväll.